-Sammansvärjningen 1658 -


Krigets hårda tryck gav näring åt upproriska stämningar i Skåne. Underrättelser från Köpenhamn om ett hårdnande motstånd mot den svenska ockupationsmakten ingav också många malmöbor hopp om att snart bli befriade från den svenska regimen. Ur missnöjesstämningarna växte fram ett konkret handlingsprogram. Som ledare framträdde ägaren till kalkugnen vid Limhamnen i Hyllie socken utanför Malmö, Bartholomeus Michelsen. Tack vare sina goda förbindelser med släkt och vänner i Köpenhamn hade Michelsen de bästa förutsättningar att bli en effektiv förbindelseman mellan de upproriska skåningarna och den danska regeringen.

Redan i september 1658 tog Bartholomeus Michelsen kontakt med rikshovmästaren Joakim Gersdorf i Köpenhamn och förde fram tanken på att genom en kupp överlämna Malmö i danskarnas händer. Eftersom Öresund vid denna tidpunkt kontrol- lerades av den svenska flottan, var man i danska regeringskretsar inte intresserad av Michelsens plan utan föredrog att satsa på en allmän resning ute på den skånska och blekingska landsbygden. En upprorsrörelse som var utspridd på en större yta skulle ge större effekt, därför att den skulle binda stora svenska truppstyrkor och medföra att den svenska arméns tryck mot Köpenhamn lättade.

Michelsen gav dock inte upp tanken på en kupp mot Malmö, han fortsatte att plädera för sina planer och lämnade också på danskarnas begäran uppgifter om hur stark garnisonen i Malmö var. Sedan den holländska flottan gjort sig herre över Öresund i slutet på oktober, började den danska regeringen att bli mera intresserad av Michelsens konspiratoriska verksamhet. Nu utformades en plan som gick ut på att dansktrogna borgare skulle bemäkta sig Malmö med hjälp av trupper från Köpenhamn. Undr senhösten bedrevs ett intensivt förberedelsearbete för att genomföra kuppen. Bartholomeus Michelsens gård "paa Limhauffen" blev huvudstationen i ett vittförgrenat kommunikationsnät, som spanns mellan Skåne och Köpenhamn. Dit seglade folk från Dragör nattetid med viktiga meddelanden från Köpenhamn.

Upprorsrörelsen hade anknytning till alla befolkningslager, från den skånska adeln till den enkle bonden. Ledarna tillhörde samhällets mellanskikt. En framträdande roll spelade fogdarna på adelsgårdarna och på ett tidigt stadium hade Bartholomeus Michelsen vunnit en grupp malmöborgare för saken. Det var främst köpmännen Jochum Brun, Johan Jörgensen, Fadder Davidsen, Kjeld Kjeldsen samt tulltjänstemannen Herlov Sörensen vilka hade tilldelats viktiga uppgifter vid den planerade kuppen. Kyrkoherdarna Hans Allesen i Bunkeflo och Sören Fransen (Hegelund?) i Fosie tillhöde också de invigdas skara, de upplät sina prästgårdar till mötesplatser för de sammansvurna.

Bartholomeus Michelsen hade all anledning att av privata skäl önska ett snart slut på den svenska regimen. Hans situation som företagare hade radikalt ändrats efter Roskildefreden. Verksamheten vid kalkbruket var baserad på ett privilegiebrev som gav Michelsen ensamrätt till kalkframställning i praktiskt taget hela Skåne. Svenskarna bedömde emellertid att kalkbrukets produktion var av stor betydelse för befästningsarbetena i Skåne och ansåg det nödvändigt att ställa den under kronans kontroll. Johan Jörgensen, som bedrev en omfattande oxhandel, förväntade sig som belöning efter kuppen, ett pass som medgav fri utskeppning av oxar. Stämningen bland den breda befolkningen i Malmö var klart antisvensk. De svenska myndigheterna i Malmö hade på känn att något var i görningen, de fann det bl a misstänkt att en del borgare besökte skånska adelsmän som satt fängslade på Malmöhus slott och rapporterade detta till Karl X Gustav.

En dansk dragonkapten, Michel Skov hade i slutet av november tagit sig över sundet och lyckats komma in i Malmö förklädd till bonde. Där skaffade han sig upplysningar om garnisonens styrka samt stadsmurens och vallarna beskaffenhet. Efter ett besök hos Ove Tott som satt i arrest i staden, begav sig Skov till tullnären Nils Pedersens vinkällare. Där ritade han en skiss över de delar av staden, som kunde bli aktuella vid ett angrepp. Därefter tog han sig ut till Bartholomeus Michelsens gård, där överläggningarna om den förestående kuppen fortsatte. Angreppet mot staden skulle riktas mot strandmurens svagaste punkt mellan slottet och strandporten. Reguljära danska trupper skulle landsättas vid kalkbrukets brygga och med Johan Jörgensen som vägvisare rycka fram mot slottet och staden. Stegar hade anskaffats för att soldaterna snabbt skulle kunna ta sig över vall- graven och stadsmuren. Samtidigt med att de danska soldaterna trängde in i staden, skulle de sammansvurna borgarna överrumpla garnisonen. Från Köpenhamn hade de fått rådet att dricka de svenska officerarna och vaktmanskapet "sicken wicken full".


Enligt planerna skulle överfallet ske natten mellan den 18 och 19 december. Fartygen med de danska soldaterna låg segelfärdiga i Köpenhamn. Ute vid "Limhauffen" väntade Bartholomeus Michelsen och Johan Jörgensen, inne i staden samlades borgare och drängar hos Kjeld Keldsen, där vapen och ammunition delades ut. Men de sammansvurna väntade Bartholomeus Michelsen och Johan Jörgensen, inne i staden samlades borgare och drängar hos Kjeld Keldsen, där vapen och ammunition delades ut. Men de sammansvurna väntade förgäves. De danska fartygen kunde inte lämna hamnen på grund av en kraftig vind som hade fyllt sundet med drivis. Men malmöborgarna gav inte upp, från Köpenhamn kom besked att ett nytt försök skulle göras natten efter annandagjul. Men även denna gång misslyckades det, de danska fartygen hade av nån anledning tvingats att vända om och något nytt försök att förvekliga planerna blev det därefter inte tal om.

Sammansvärjningen förblev inte länge någon hemlighet för de svenska myndigheterna. I april 1659 framträdde förrädaren, en ung släkting till Bartholomeus Michelsen, och röjde hela sammansvärjningen. Huvuddelen av de inblandade fångades in och en långvarig rättegång följde, den varade fram till september månad. Den 8 december 1659 fastställde Karl X Gustav domarna. Aderton av de främsta deltagarna dömdes till döden för högförräderi. Det var dock inte meningen att alla dödsdomarna skulle exekveras. Endast Bartholomeus Michelsen, Johan Jörgensen och Jochum Brun skulle avrättas. De övriga skulle benådas, dock först ute på avrättningsplatsen. Till dessa hörde bl a borgmästare Evert Wiltfang, som avkrävdes dryga böter och fick sedan gå i landsflykt.

På Stortorget framför rådhuset utspelades dramats epilog den 22 december 1659, då de tre ledarna miste sina huvud.


Läs mer i Boken "Malmö genom 600 år 1319 - 1919" sid 97-128, och i boken "Malmö Stads Historia" del 2 sid 200. Se Även Limhamniana 1960 sid 19-32. Se även Skånelands tidslinje.


- Historieindex -