-Glimtar från Malmö år 1750 -

1600-talets vallar och bastioner omgav Malmö. In i staden kom man genom tre portar, Österport vid nuvarande Östergatan, Söderport vid Engelbrektsgatan och genom porten mot havet. Varje kväll stängdes portarna och sedan kunde ingen komma vare sig in eller ut. Karl X Gustav hade haft planer på att göra Malmö till den största garnisionsstaden i det svenska väldet, näst Riga. I fredstid skulle 1800 man förläggas i Malmö, i krigstid 2400.


Vid mantalsräkningen 1717 fanns i Malmö 2795 invånare inklusive barn och tjänstehjon. I början på 1740-talet låg bl a Yngre Bergsregementet här, det avlöstes 1744 av generalmajor Gustaf Hamiltons värvade infanteriregemente. De var inte av Guds bästa barn, det var zigenare och alla sorter av landstrykare, säkerligen besvärliga för Malmöborna att härbärgera i sina hem. Efter ett par år hade Hamiltons närmaste man, överstelöjtnant Carpelan lyckats få fason på regementet.
Det fanns inga kaserner på den tiden, antalet soldater som skulle inkvarteras berodde på den politiska situationen. Sommaren 1750 var soldaterna flera än någonsin tidigare. Mot slutet av 1740-talet hade Ryssland lierat sig med Danmark mot Preussen och Sverige. För Finland var läget mycket allvarligt och där krävdes truppförstärkningar. Skåne kunde utsättas för en dansk attack och man insåg att det behövdes trupper även här. Det beslöts därför att taga hem trupper från Stralsund till Skåne. Garnisonen i Malmö behövde förstärkas. Det var baron Posses och greve Spens värvade regementen som skulle förläggas i Malmö. Borgarna var tvungna att taga emot inkvarteringar i proportion till hur mycket skatt de betalade, men man hade möjlighet att köpa sig fri från hela eller delar av inkvarteringen, pengarna gick till servicekassan, en bra buffert till staden för att möta oväntade utgifter i samband med inkvarteringen. Soldaterna värderades i portioner i en fallande skala; 1 general = 16 port, kaptener = 6 port, underofficerare = 2 port och gemena = 1 port. Stadens äldste beklagade sig över den stora inkvarteringen, det vore rimligt att "frihetsborgarna" dvs civilbetjänter, präster och andra officiella personer som normalt var befriade från detta, nu skulle hjälpa till med att hysa soldater. Magistraten svarade att endast om antalet porioner översteg 3000, nu rörde det sig om 2700, skulle de officiella personerna taga emot inkvarteringar.


Högst skatt i staden betalade detta året Märta Bager, änka efter handelsmannen David Bager. Hon hade förvärvat burskap och fortsatt sin mans handelsrörelse på gården Östergatan 1-5 (Nuv kv Lorens Bager), alldeles innanför vallarna. Sedan 1744 var överstelöjtnanten Josua Adlerbielke inkvarterad hos henne, han var värd 10 portioner. Märta Bager hade ville slippa fler inkvarteringar än de 24 portioner hon redan hade och det diskuterades i Magistraten, som kom fram till att hon borde ha 32 portioner. I slutet av maj 1750 förvärrades läget. Hamiltons halva regemente kom av någon anledning inte iväg till Landskrona som planerat utan man fick göra om hela inkvarteringsplanen för tredje gången detta år. Märta Bager som hade dåligt plats för 32 portioner fick nu istället 60 portioner.
Haquin Bager bad om tillstånd att få inrätta baracker för "sina" soldater, han hade haft officerare och gemena inkvarterade på sin gård, Östergatan 27, men bostaden var inte särskilt rymlig. Bagers svärmor, Rebecka Sölscher hade avlidit 1744 och i arvet efter henne ingick en mängd småhus runt om i staden. Både Märta och hennes son Haquin Bager hade liksom flera andra inkvarteringsvärdar fått anmärkning på sängkläderna i inkvarteringsrummen. De var nämligen stoppade med halm och hö, vilket kunde gå för sig under sommaren men under vintermånaderna borde det helst vara fjäder i dynorna. Haquin Bager menade att det var mest hygieniskt med halm eller hö, fjäder var svårare att hålla ren från loppor och löss. Andra borgare följde Bagers sätt att förlägga inkvarteringarna i särskilda hus, så de skaffade eller hyrde hus runt om i staden för detta.


Märta Bager löste till slut radikalt sitt inkvarteringsproblem, hon tog ett drastiskt steg. Hon sade upp sitt burskap, drev inte handel längre och befriades från all inkvartering.


 

Källa: Elbogen 1994, sid 65, om inkvartering, otukt, ålfiske och fäsjuka.


- Historieindex -