-Malmö och de skånska krigen -


De största, varaktiga erövringar, som Sverige gjort, har vunnits genom krigen mot Danmark under 1600-talet. Vinsterna stadfästes genom frederna i Brömsebro 1645 och i Roskilde 1658. Kronan bland erövringarna var de skånska landskapen. Kort tid efter Roskildefreden började Karl X Gustaf åter krig och belägrade Köpenhamn för andra gången. Ny fred slöts 1660 kort efter Karl X Gustafs plötsliga död. Nu följde en fredsperiod på 15 år men skåningarna hade svårt att vänja sig vid det svenska herraväldet och när fientligheterna mellan Sverige och Danmark blossade upp på nytt 1675, var fortfarande större delen av Skånes befolkning dansksinnad. Danska motståndsmän - av svenskarna kallade snapphanar - organiserades i militära förband och gerillakriget fördes med fruktansvärd grymhet av både skåningar och svenskar. Malmö var den enda stad som lyckades hålla stånd mot angriparna, antingen de var svenskar eller danskar, men inte utan betydande förluster.

Innan freden i Brömsebro hade fältmarskalk Gustaf Horn brutit in i Skåne 1644 och belägrade Malmö. Efter detta lämnades Malmö ifred i trettio år, bortsett från ett upprorsförsök 1658 som misslyckades. Malmö blev genom den svenska erövringen en gränsstad, det betydde att de militära bördorna kraftigt ökade. Uppsvenska och utländska trupper inkvarterades i staden och i omnejden. Malmöborgarna tvingades att skaffa bostäder åt officerarna och soldaterna och bekosta sängkläder, ved och ljus. Man måste även leverera livsmedel mot betalning, som visade sig svår att få ut. Förhållandet mellan stadsborna och för dem främmande soldaterna var dåligt. Befolkningen var i stor utsträckning dansksinnad och den svenska militären gjorde sig skyldig till många övergrepp.

I september 1675 utbröt åter krig mellan Danmark och Sverige. Det kom som en kedjereaktion på Sveriges konflikt med Brandenburg, och som en följd av Sveriges allians med Frankrike. I Malmö hade man sedan 1673 förbättrat citadellet och 1674 började man bygga bastionen "Malmö". Stadens borgare fick bidraga till fästningsverket, garnisonen blev förstärkt och nya kanoner sattes upp på strategiska platser. Redan på nyåret 1676 beredde sig generalguvenören, generalfältmarskalk Fabian von Fersen på ett danskt anfall. Oron bland Malmöborgarna ökade efterhand som krigsnyheterna blev kända. Den 1 juni vann den danska flottan en stor seger vid Ölands södra udde. Därmed blev kusten klar för danskarnas landstigning i Skåne. Den 27 juni tog de Ystad och två dagar senare invaderade deras huvudarmé trakten kring Rå. I slutet av juli blev Malmö helt blockerad av den danska armén, som avskar tillförseln av livsmedel. Även om den svenska garnisonen var talrik, räckte den inte till för alla uppgifter, sjukdomar härjade bland soldaterna och Fersen krävde därför att borgarna skulle hålla vakt på vallarna. Blockaden hävdes efter slaget vid Lund den 4 december 1676 som svenskarna vann. Men en ström av sårade soldater från slaget invaderade Malmö i hopp om vård och Malmös gator var fyllda av blodiga och haldöda människor.

I maj 1677 var danskarna tillbaka med en ny här, nu förstärkt med munsterska soldater och kejserliga dragoner, svenskarna var underlägsna och drog sig norrut. Istället för att förfölja svenskarna drog sig danskarna mot Malmö.

År 1678 tog kriget ny fart. Kung Christian V väntades komma i mars månad med en stor armé men det inskränkte sig till några mindre sammandragningar i stadens närhet. Den 6 juni tog en trupp från staden 24 danskar tillfånga men den 30 oktober tog sig en dansk truppstyrka i dimmigt väder in i stadens omedelbara närhet och snappade bort ett 30-tal svenska ryttare. I januari året efter gjorde Malmöbesättningen lyckade utfall och erövrade ett antal danska artillerihästar och betydande material. Den 10 mars tvingade danskarna de svenska utposteringarna att retirera ända till stadsporten, men ett kanonskott från staden dödade en löjtnant och två ryttare bland angriparna, detta var det sista militära intermezzot.

Den 10 april 1678 blev fem skånska adelsmän, som rymt till Danmark, avrättade in effigie, d v s genom ställföreträdande dockor. De fem rymlingarna var Ove Ramel, Knut, Holger och Tage Thott och Hans Walckendorf. Den förstnämnde blev halshuggen, parterad i fyra delar och lagd på fyra hjul som placerats på pålar. De övriga blev bara halshuggna, men allas huvud blev spikade på pålar som restes överst på stadsvallen. Den olycklige ädlingen Jöran Krabbe, som i fåfäng tro på sin oskuld var oklok nog att inte fly, han blev in corpore arkebuserad på Malmö stortorg redan i början av året. Den 14 augusti parterade man på torget en grupp motståndsmän och deras kapten. Inte undra på att många kände sig osäkra och föredrog att rymma över sundet.

Sedan fred slutits år 1679 igångsatte de svenska myndigheterna ett ivrigt försvenskningsarbete. Predikan skulle hållas på svenska och svenska katekeser, psalmböcker, biblar och ABC-böcker spreds bland allmänheten. I de få skolorna undervisades på samma språk, danska förbjöds. På en rad viktiga poster insattes svenska ämbetsmän och svensk lag ersatte dansk.

Men de skånska krigen var inte riktigt slut ännu - Malmö belägrades igen 1709.

****

Källor och littratur: Boken "Malmö och de skånska krigen" av Hjördis Bjurling. Elbogen 1979 sid 8 om "Malmö under snapphanekrigets stormar". MFÅ 1971 sid 15, ett bidrag till frågan om programmet för Skånes försvenskning. "Glimtar från militärstaden Malmö på 1660-talet" i Elbogen 1989 sid 163. "Malmö under Skånska kriget" i Malmö Stads Historia del 2 sid 213. Boken "Malmös kartor från 1500-talet till idag", sid 36, 38, 42, 48. Boken "Svenska Stadsmonografer - Malmö" sid 265-395.


- Historieindex -