-Malmö belägring 1677 -
ur Malmö och de Skånska krigen


På morgonen den 6 juni 1677 anlände danska förtrupper, åtta skvadroner, till Kirseberg. Larmskott från fästningen förkunnade faran och befallning gavs att den betande boskapen utanför stadporten skulle bringas i säkerhet. Men största delen blev fiendens byte. Under dagens lopp drog sig danskarna bort mot Håkanstorp och följande dag anlände konung Kristian med hela den danska generalstaben och nya trupper. Den 8 juni drog sig flertalet danska trupper till Limhamn, och fler skvadroner anlände. Samma dag kastade ett danskt örlogsskepp ankar på redden för att på sjösidan hindra tillförsel av manskap och livsmedel. Och så kom den 9 juni, återstoden av danska armen med artilleri, kavalleri och infanteri, sammanlagt 23 bataljoner, marscherande mot staden och slog läger mellan Västra Skrävlinge och Hyllie byar. Den omkring Malmö lägrade hären utgjorde nu en styrka av 14,000 man.

Den 10 juni på morgonen började belägringen på allvar då danskarna med nio skott sköt lösen in i staden, och kastellet och svenskarna svarade med fyra skott från bastionen Malmö. Samma dag ankrade ännu ett danskt örlogsskepp på redden. Belägringsarbetena riktade sig främst mot tre punkter, bastionerna Stockholm och Malmö samt kastellet. Den 12 juni kom danskarnas grova belägringsartilleri: 28 st. 24-pundiga och 18-pundiga kanoner, 27 mörsare och 9 haubitsar. Sex mörsare och tjugosex kanoner placerades framför Malmöbastionens utanverk, framför kastellet sex mörsare och arton kanoner samt mot bastionen Stockholm sex tolvpundiga kanoner. Under skydd av elden från dessa fortgick arbetet med att anlägga löpgravar, så att man snart kunde beskjuta med musketörer. För att irritera de danska arbetarna lät stadens försvarare Fabian von Fersen göra kraftiga utfall. På ömse sidor kom sedan att uppehållas en ständig eld. Det första utfallet gjordes från kastellet under von Fersens befäl och blev resultatrikt. Den 18 juni gjordes under befäl av regementskvartermästare Willumsen från bastionem Malmö ett utfall som medförde att fienden kastades ur sina linjer. Danskarnas svar blev ett häftigt bombardemang av staden. Dagen därpå gick överstelöjtnanten Fritz Wachtmeister från bastionen Stockholm ut med 250 ryttare och 150 musketerare för att anfalla danskarnas linjer. De främsta av dessa kastades över ända, en redutt blev intagen och fienden förlorade 100 man.

Men danskarna fortsatte att förstärka sina linjer och besköt häftigt kastellet och staden. Den 21 juni var bastionen Malmö och kastellet utsatta för ihärdig eld, och på natten därpå riktades denna eld mot alla de tre viktiga punkterna. Österut lyckades generalen Siegfried von Bibow med sitt folk nå Stockholmsbasionens utanverk, som han lät befästa med ett starkt batteri. Kanonaden blev för varje dag allt häftigare, och belägringsarbetet forcerades alltmer. Konung Kristian erhöll nu underrättelse att den svenska flottan gått till sjöss och att Karl XI, som låg vid Herrvads kloster, fått betydande förstärkningar och när som helst väntades bryta upp mot söder. Det gällde alltså nu att snarast möjligt våga en avgörande stormning av Malmö. Om staden intogs skulle svenskarna bli nödsakade att utrymma Skåne. Därför beslutade Kristian att Malmö skulle tas genom en huvudstorm "utan vidare cermonier". Klockan ett på natten mellan den 25 och 26 juni skulle stormningen ske. De egentliga anfallen skulle riktas mot östra och södra sidorna, medan ett skenanfall skulle göras mot kastellet. I den inneslutna staden hade von Fersen ordnat allt på ett mönstergillt sätt, och alla var till det yttersta beredda. Alla vapenföra män kallades till vallarna, gamla och unga, köpmän och hantverkare, husbönder och tjänare grep vapen och placerade sig på tilldelade poster. Sin vana trogen red von Fersen omkring och intalade dem mod under försäkran om Guds mäktiga bistånd.

Klockan ett på natten till den 26 juni dånade tolv kanonskott från danskarnas batterier. Lösen var skjuten och nu skulle ett blodigt drama utspelas. Bomber och granater började regna över staden, och danskarna rusade fram till sina anfallspunkter, färdiga att kasta stormbroar över vattengravarna. Med sina 1000 man, utgörande konung Kristians livregemente, utförde von Bibow med stor kraft sitt angrepp. Livregementets stormbroar kastades trots stor manspillan över till det utanför Stockholmsbastionen befintliga utanverket kontergarden Domus. Häftigt motstånd mötte, striden blev het. Efter att upprepade gånger ha slagits tillbaka segrade slutligen von Bibows skaror, och kontergardens försvarare blev jämte sin anförare, kapten von Matérn, till sista man nedhuggna. Därefter skyndade von Bibow på sina stormbroar över till bastionen, stormade uppför de branta vallarna framför stadens långa huvudgata. Det återstod nu att längs innersidan av vallen söka uppnå Österport, öppna stadsportarna, fälla ned vindbryggorna och släppa in det utanför väntande danska rytteriet. Men förgäves väntade von Bibow på nödiga förstärkningar för att fullfölja sin plan. I denna svåra stund nåddes han av underrättelsen, att stormbroarna genom svenskarnas kanoneld blivit sönderskjutna och därigenom all undsättning omöjliggjord samt återtåget avskuret. Gång på gång sände von Bibow bud efter förstärkning men ingen förstärkning fanns till hands. Då han insåg det förtvivlade i sin situation beslutade han att slå sig igenom eller att sälja sitt liv så dyrt som möjligt. Med halvpiken i hand rusade han i spetsen för sin lilla modiga skara emot sina motståndare, vilkas antal växte för varje ögonblick. Fäktningen blev mycket blodig, steg för steg trängdes von Bibow och hans folk tillbaka mot vallen. Omringad av svenska krigare föll han med halvpiken i högsta hugg och återstoden av hans trupper jagades över vallen, höggs ner på sluttningen eller drunknade i vattengraven.

På övriga punkter hade stormningen avlöpt ännu olyckligare för danskarna. Den långa sträckningen mellan bastionerna Göteborg och Malmö hade en stormkolonn under befäl av överstarna Busch och Warnstedt lyckats bestiga. På bröstvärnet utkämpades en förtvivlad strid mot de tappra försvararna. I flera timmar pågick denna strid som ett slag medförde att danskar kom innanför vallen. Men slutet blev att den hopsmälta anfallskolonnen med förlust av bl a sina båda anförare, måste retirera, varvid många kastades i vattengraven där en del blev hängande på pallisaderna eller nedgjordes. Utanför bastionen Malmö och längs vallen västerut gick det ännu sämre för danskarna. Anfallet leddes där av hertigen de Croy med över 1000 man och översten Jörgen Brockenhusen i spetsen för 400 dragoner. Där lyckade man inte ens komma över vattengraven eftersom stormbroarna gjorts för korta. Många drunknade och andra sköts ihjäl genom den häftiga musköt- och kanonelden från bastionen. De munsterska trupperna, som under general Grandvilliers befäl hade order att rikta ett skenanfall mot slottet, lyckaden få en fast tot i utanverket men drevs efter stora förluster tillbaka.

I gryningen hade striden längs hela linjen avstannat, längs vallarna låg mängder av stupade, och i gravarna flöt döda kroppar och sönderskjutna stormbroar. Danskarna hade förlorat omkring 500 i sårade och 1000 man i stupade, däribland många av de förnämsta officerarna, bl a von Bibow, Busch och Warnstedt. Svårt sårade var bl a hertigen av Croy och Brockenhusen, som senare dog av sina sår. På morgonen den 26 juni låg på redden en flottilj på över 60 fartyg, som under natten anlänt från Köpenhamn och skulle överföra byte till den danska huvudstaden men hälsades med några kanonskott och stack tillbaka över sundet.

Att stormningen fick ett för svenskarna så gynnsamt förlopp måste i hög grad tillskrivas Fabian von Fersen och de tappra försvararna. En högst bidragande orsak var emellertid också en del missförhållanden på dansk sida, sambandet mellan de olika anfallen saknades, personliga stridigheter hade uppstått i det danska högkvarteret. Förlusten i människoliv och fångar blev under hela belägringen stor för både svenskar och danskar. De närmast följande dagarna var danskarna sysselsatta med att bortföra sårade och begrava döda, von Fersen lät utlämna alla lik som fanns i gravarna och på utanverket, den som fallit på huvudvallen och innanför denna lät han jorda innanför fästningen. Danskarna förde bort sina kanoner och den 5 juli bröt hela den danska hären upp och marscherade mot Lund.


Fersen dog en kort tid efter av de sår i huvudet han fick i slaget. Skadan hade uppkommit då han med en liten kavalleristyrka genomfört en vansinnesritt genom Malmö för att komma det hårt trängda borgargardet till hjälp borta vid Österport (Bibows anfall). Det är genom hans insatser som ett kvarter på Östergatan fick namnet Fersen. Och i modern tid hyllades von Fersen även genom att Villagatan döptes om till Fersens väg i samband med Baltiska utställningen 1914.


Källor och littratur: Boken "Svenska Stadsmonografer - Malmö" från 1946, kapitlet "Malmö. En kulturhistorisk orientering" sid 380-385. Se även boken "Malmö och de Skånska krigen" av Hjördis Bjurling. Se Malmökarta från 1675 och artikel i Elbogen 1979 sid 20-23. Boken "Malmös kartor från 1500-talet till idag" sid 38.


- Historieindex -