- Handel och tull under 1700-talet -


Att ta sig in i en stad var i äldre tider inte alldeles enkelt. För det första måste man anlända under dagtid eftersom stadsportarna stängde på kvällarna. När portarna öppnades igen på morgnarna var köerna av bönder på¨väg in till stadens marknad ofta långa.

Som resenär var man tvungen att ha sitt pass med sig även vid inrikes resor för att kunna visa upp vid stadsporten. Dessutom fick man betala tull för det gods man ville föra in i staden. Detta var ett system som gick tillbaka till medeltiden då bönderna ålades att erlägga en skatt på de varor de skulle sälja i staden. Tullen tillföll kronan och kan sägas motsvara dagen moms.

På 1700-talet var stadstullarna utarrenderade till ett privat företag som hette Generaltullarrendesocieten. I anslutning till stadsportarna fanns alltsedan medeltiden tullstationer. Den viktigaste tullen i Malmö låg vid Strandporten och kallades "Tull och accis cammaren samt stora Siötulls Contoret". Här kontrollerades allt som kom sjövägen. Vid Österport låg tullstationen på norra sidan av nuvarande Östra Förstadsgatan, för att komma in i staden passerade man sedan två broar. Den södra tillfarten hade ett liknande kontrollsystem. Även här låg tullen strax utanför stadsporten (där Storgatan idag korsar Södra Förstadsgatan). Sedan man passerat tullen fick inte mindre än tre broar passeras på vägen in i staden.

Ett par yrkeskategorier var väl representerade längs infarterna. Här bodde ett par smeder som specialiserat sig på att sko hästar, vagn- och hjulmakare som reparerade resenärernas vagnar - dåtidens bensinmackar. Här fanns också ett antal krogar där bönderna kunde stärka sig ordentligt innan de begav sig ut på den långa och skakiga resan hem.

Stadens inkomster var av olika slag men mest knutna till köpenskapen. Eftersom handeln inom staden var privilegierad belades till staden inkommande gods med olika pålagor. Staden såg till att få sin beskärda del genom dels lilla tullen som derörde varor som infördes från landsbygden, dels stora sjötullen som drabbade utrikeshandeln. Andra avgifter tillkom staden, såsom vågpenningen, allt gods som fördes in i eller ut ur staden skulle vägas och stadens egna borgare fick betala 1 skilling per skeppund och främmande 2 skilling, detta var taxan 1780. För underhållet av de färjor som fraktade gods och passagerare till och från redden tog man ut en så kallad bropenning, taxan varierade med fartygets storlek och typ av gods. Tolag var en avgift som staden från 1715 hade rätt att ta ut för underhåll av tullhus, och den var också relaterad till tullavgiften. Enligt urgammal praxis lades en mätarepenning på allt inkommande och utgående gods. Stämpelpenningen var en annan avgift som belastade framför allt silke-, ylle- och linnevaror. Importerat gods skulle förses med stämpel innan det fick säljas. Senare på 1700-talet fick fartyg som lastade och lossade gods i hamnen erlägga en hamn- och grundrensningspenning. De som inte bodde i staden men likväl utnyttjade dess hamn och bro för utskeppning fick erlägga pålpenning, vars storlek kunde jämföras med pålpenningen. Lastpenning erlades för fartyg som kom från eller gick till inrikes ort med 1 skilling lästen medan de som kom från eller gick till utrikes fick betala dubbel taxa. Frans Suell och Josias Hegardt innehade från 1719 det lukrativa arrendet för insamling och administration av stadens bro-, mätare-, våg- och spämpelpenningar. (ur boken "Handel och vandel" av Rune Bokholm, sid 34)

År 1723 fanns i Sverige-Finland 23 stapelstäder, däribland Malmö. En stapelstad hade rätt att bedriva utrikeshandel. Skälet till att staden ville koncentrera handeln till ett fåtal städer var att kunna kontrollera tullintäkterna.

 

Källor och littratur : Boken "Malmös kartor från 1500-talet till idag". Boken "Handel och vandel" av Rune Bokholm.


- Malmö genom historien -