- Diskontkraschen 1817 -


År 1803 upprättades en diskontinrättning i Malmö, diskonterna var Sveriges första affärsbanker, verksamheten bestod i in- och utlåning och var avdelningskontor för riksdiskonten. Direktionen bestod av Frans Suell, borgmästare Carl Magnus Nordlindh och handlanden Cornelius Hegardt, den ledande var Nordlindh. Suell avgick 1812 och följdes året efter av Hegardt. Fem år senare satt förutom Nordlindh, handlandena Henrik Falkman och Samuel Christer Björkman. Ganska snart tillämpades metoder i banken som stred mot reglementets föreskrifter, lånerörelsen som alltmer stegrades till att omfatta mycket stora summor, bedrevs med Diskontens anordningar på riksbanken och dess papper gick i det allmänna rörelsen som mynt. En kraftigt till- tagande handelsrörelse i Malmö var beroende av den underlättade penningtillgången, med handelns uppblomstring följde högkonjunktur för industrierna. Suell inrättade Concordia textilfabrik, hamnarbetena gynnades och kapital till fästningsverkens rasering erhölls huvudsakligen genom stora lån i Malmö Diskont.

Under tidernas lopp hade fästningsverken omkring Malmö fått förfalla och ansågs inte behövas mer. Beslut om rasering togs 1804. Med borgmästare Nordlindh som ledande kraft bildades ett bolag som erhöll kapital genom lån i Malmö Diskont. Bolaget blev ägare till marken och sålde av till byggnadstomter, nya gator lades ut, och staden fick två nya torg, Gustav Adolfs Torg uppkallat efter konung Gustav IV Adolf samt Drottningtorget efter hans gemål, drottning Fredrika.

Under åren tilltog insättningen nästan katastrofalt och för att motverka detta beviljade direktionen stora lån och fodrade ingen avbetalning vid omsättningen. Systemet var emellertid förädisk. Snart kom krisen och diskonten ställdes inför svårbemästrade problem. Under krigsåren 1808-1809 inträdde ett stort osäkerhetstillstånd på det ekonomiska området och åren 1808 till 1812 kännetecknas av inflation med konstlad blomstring inom näringarna och haussespekulation. Missväxt 1812 och svaga skördar 1811 och 1813 ökade hemsökelsen. Ett allnänt prisfall i Europa inträffade. Så kom 1814 kriget med Danmark och Norge.

En av handlandena i Malmö, som spekulerade i ett långt krig mot Danmark och Norge var Jonas Ståhle. Genom stora leveranser till armén i Norge som inte behövdes när kriget snabbt tog slut, fick Ståhle vidkännas betydande förluster. Redan innan hade hans ställning som välbärgad malmöborgare börjat bli undergrävd. År 1813 hade generalguvenör Toll hindrat överförandet till Danmark av ett varuparti som tillhörde Ståhle, och det fick i stället säljas i Sverige till underpris. Ståhle vände sig 1815 till diskontverket med ansökan om ett lån på 25 000 rdr. Ståhles lån följdes av flera, två andra handlanden Jakob B Kock och Hakvin Malmros invecklades i Ståhles affärer och gick inbördes i borgen för varandra. Diskontens direktion fann snart att Kock och Malmros, men i synnerhet Ståhle måste hindras från att gå i konkurs, i annat fall skulle diskontens eget öde vara beseglat. De medel som användes förvärrade dock diskontens ställning.

Ett större statslån på 700 000 rdr, som diskonten fått 1815, förbättrade inte situationen. I april 1817 reste Nordlindh till Stockholm för att avslöja ställningen för regeringen, en ansökan om förnyat understöd avslogs. Men då ett omedelbart avslöjande ansågs äventyra 1815 års statslån föreslogs största försiktighet vid revisionen i juni 1817.

I oktober 1817 kom katastrofen. Landshövingen i Malmöhus län, Wilhelm af Klinteberg hade gjort en undersökning av bankens affärer och bankofullmäktige hade anbefallt en rättegång mot Malmö Diskont. Lördagen den 4 oktober kom underrättelserna till Malmö, på förmiddagen uppkallades magistraten till borgmästare Nordlindh som ännu höll sig ganska upprätt. Han förkunnade sig vara urståndsatt att längre förvalta sitt ämbete och överlämnade handlingar till den äldste av ledamöterna. De tre direktörerna Nordlindh, Björkman och Falkman häktades, liksom Ståhle, Kock och Malmros. Malmros blev efter rättegången satt på fri fot då det icke ansågs överbevisat om brottslighet.

Rättegången blev långvarig, från den 25 oktober 1817 till den 9 januari 1818, det kom fram många olagligheter och missgrepp. I början av 1819 kom Kungl. Maj:ts utslag, Nordlindh dömdes från sitt ämbete, värdighet och ordensdekoration, Björkman förlustig värdighet och ordensdekoration samt Nordlindh, Björkman och Falkman till fängelsestraff. De satt i häkte i flera år men fick om dagarna vistas i staden och blev slutligen benådade. Under några år därefter tillbringade Nordlindh sin tid hos sina närmaste anförvanter, han dog bortglömd av världen, ganska obemärkt och begravdes i all enkelhet i Fjärrestad.

Malmö var inte ensam om att ha en Diskont, det fanns också Göta kanals och Göteborgs diskonter. Dessa störtade en kort tid efter Malmödiskontens fall samman med dunder och brak, varigenom penningrörelsen i hela landet fick dödsstöten. Men hårdast drabbades Malmö som först på 1830-talet började började repa sig.

 

 

Källor och littratur: Boken "Svenska Stadsmonografer - Malmö" från 1946, kapitlet "Malmö. En kulturhistorisk orientering" sid 407-415. Boken "Glimtar från det gamla Malmö" av Hans Villius, sid 115. Boken "Malmö Stads Historia" andra delen, sid 441 om Malmö Diskont. MFÅ 1940 sid 5 "Malmö diskontverks fall 1817".


- Historieindex -